JORDEN ANROPAR

Det var inte igår! Jag har helt enkelt accepterat nu att det är inte min grej just nu att blogga regelbundet. Har knappt fotat någonting i höstas då mitt huvud snurrade tjugofyrasju av PR-idéer för treornas julspel, att-göra-listor i överflöd för en fest som jag, nora och emma arrangerade, plugg, projektarbete, brist-på-para-ångest OSVOSV. Kroppen bröt även ner dagen efter julavslutningen och jag var sjuk i en vecka tills jag sov 17 timmar natten till nyårsafton(borde kanske heller inte ha dansat och rökt på onsdagsnatten den veckan heller..). 

Men nu är det ett nytt år och BÖRJA-MITT-NYA-LIV-ETT-NYTT-KAPITEL-I-MIN-LIVSHISTORIA-SKA-SKRIVAS-LOL. Nej. Men dock så avslutar jag ett kapitel den 12 juni. Dagen då jag överlämnar mitt kära Södra Latin i händerna på ett par rediga-men-fortfarande-95or-händer. Sjukt så fort tiden går. Jag har skrivit några sidor i min dagbok om vår skola och hur dessa tre år har varit. Kanske lägger upp texten här. Kanske inte. 

Men en text jag ska lägga upp här är talet som jag höll förra veckan på svenskan. Talet handlar om en av de samhällsfrågorna som jag helt och hållet brinner för. Skönhetsideal. Jag har annars, tyvärr, aldrig varit mycket för politiska frågor, förmodligen för att under min uppväxt var det inte temat på samtalen vid middagsbordet. 

Jag är egentligen inte mycket för att publicera texter som jag skriver på internet. Mest för att de är mina och man blir på ett sätt sårbar när man gör det. Foton eller filmer har jag inga problem med att visa men det är kanske för att de är inte lika sammankopplade med MIG på samma sätt som en text man har skrivit. Svårt att förklara men jag är väl helt enkelt feg. Men vi kör ändå för detta är en fråga som är så sjukt-jävla-as-viktig. 

(True story förresten, delen om min lillasysters vän.)

"Min 11-åriga lillasyster kom en dag hem med tårar rinnande nerför hennes kinder. Sandra skulle inte kunna leka med hennes jämnåriga vän Anna på ett långt tag. Anna hade lagts in på ett behandlingshem för ätstörningar

Enligt kunskapscentrum för ätstörningar finns det idag 10 000 kvinnor i Sverige som uppfyller diagnostiska kriterier för anorexia och som är i riskåldern 13-20 år. 20 000 kvinnor uppfyller diagnostiska kriterier för bulimia nervosa. Det finns 30 000 kvinnor i Sverige som skulle kunna diagnostiseras med andra former av ätstörningar. Allt som allt lider 60 000 kvinnor av ätstörningar.

Men varför drabbas vi av ätstörningar?

Var kommer detta ideal från som så många strävar efter att uppnå och jämför sig med?

I min mening har det rådande, västerländska skönhetsidealet sin grund i det som vi ser varje dag- i den visuella median, främst reklam, foton i tidningar. Det ideal som vi förväntas att sträva efter- bilden av den ”perfekta kroppen” även fast vi har så olika biologiska förutsättningar.

I media exponeras kvinnor som är retuscherade. Kvinnor som är idealiserade och tillputsade. Nyckelben, revben, käklinjer, midjor, ben, armar, finnar, rynkor, bröst och ögon ändras och förskönas. Denna exploatering av retuscherade kvinnor leder till osunda skönhetsideal.

Är det inte befängt egentligen?

Befängt att vi strävar efter att se ut som kvinnorna i media vars utseende till större del är konstruerat i ett datorprogram?

Är det inte absurt att vi eftersträvar ett utseende som inte ens modellen i fråga erhåller?

Absurt att så många liv förstörs på grund av dessa ideal som skapas iochmed den dominerande retuscheringen? Ja, det är det.

Hur ska vi lösa detta?

Vi bör inte ha ETT skönhetsideal och enligt min mening är skönhetsideal ett fenomen som är så pass djupt rotat i vårt samhälle att vi måste börja med att utvidga det, för att våra nästkommande generationer ska kunna leva utan skönhetsideal. Alla ska kunna vara nöjda med sina kroppar oavsett hur man ser ut. Lång, kort, liten, stor, kurvig eller ej. Alla ska tillåtas att vara nöjda, så länge som hälsan inte är i fara. För det är just det som vi inte tillåts vara i dagens samhälle. Nöjda med oss själva.

I ett avsnitt av SVT:s Jakten På Det Perfekta Livet träffar programledaren Hanna Hellqvist konstnären Kakan Hermansson och diskuterar fenomenet skönhetsideal. Kakan berättar om hur hon fick komplimanger när hon var yngre och smalare. Hon fick komplimanger och uppskattning för sitt utseende, men hon förklarar i programmet att hon inte mådde bra på insidan.  Hon berättar att när hon idag är tjock, som hon uttrycker det själv, får hon inte alls lika många komplimanger för sitt utseende även fast hon mår bättre på insidan och är fullkomligt bekväm och nöjd med sitt utseende. Fortsättningsvis förklarar hon att när man ses som tjock tror andra att det är synd om en, att man inte har valt det själv. Inslaget i programmet avslutas med att Kakan ställer frågan ”Är det inte underligt att jag fick som mest komplimanger när jag mådde som sämst?”

Skulle det inte vara lättare om vi slopade idén med att retuschera kvinnor som exponeras i media? Lättare om man kunde visa kroppslig mångfald i medierna. Nu tycker några av er förmodligen att jag ser på denna ändring med en axelryckning, men vi kan alla komma att må mycket bättre av att se kvinnor i tidningar som vi alla faktiskt kan relatera till. Vi behöver alla hjälpas åt för att nå detta mål. Oavsett kön, oavsett ålder, oavsett utseende.

Att vi stryker tanken om den ”perfekta kroppen” som man ser i tidningarna. Att vi förintar ångesten för tiotusentals kvinnor i Sverige som inte tillåts vara nöjda med sitt utseende. Att vi eliminerar framtida företeelser som att behöva sitta och trösta ens elvaåriga lillasyster för att hennes vän inte kommer kunna leka under en lång tid framöver. Att vi tillåter barn vara barn.

För att vi ska nå detta mål måste vi tillsammans stoppa exploateringen av retuscherade kvinnor i media.

Att vi tillåts OCH att vi utan kamp kan tillåta OSS SJÄLVA vara nöjda med hur vi ser ut. "

Jag kommer att återkomma till detta ämne men det är en sista sak jag vill säga. Det finns en bild som cirkulerar på internet som det står "When did THIS become hotter than THIS" på. Det är två horisontella rader med foton. På den övre raden är det bilder på underviktiga kända kvinnor. Kiera Knightley och Kirsten Dunst bland andra. På den nedre raden är det bilder på Marilyn Monroe och Elisabeth Taylor. Jag gillade själv en sådan bild när jag var yngre på facebook. Innan jag visste bättre. För det handlar inte om att man ska slå över skönhetsidealet till att den ideala kroppen blir som Monroes eller Taylors. 

Det handlar om att ALLA ska kunna vara nöjda med sig själva, så länge som den goda hälsan eller ens välmående inte är i fara(så som vi lever i dagens samhälle lever vi ju knappast så nyttigt som möjligt, vår hälsa är ju ungefär alltid i fara känns det som). Vilket den är om man är för underviktig eller överviktig. Man kanske tror att man "kämpar för att förändra smalhets-idealet", men det man i själva verket gör att att stödja ett ensidigt skönhetsideal. Det handlar om biologiska förutsättningar, vissa föds med de biologiska förutsättningarna för att bli underviktig eller överviktig. Andra föds med varken den ena förutsättningen eller den andra. Men det handlar om att vidga skönhetsidealet så att man kan vara nöjd med hur man än ser ut. 

Jag är väl medveten om att män också drabbas av ätstörningar men just för detta tal var jag tvungen att smalna av budskapet för talet. Men det gäller samma där, alla ska kunna vara nöjda med sitt utseende.